Damien Hirst & Felix Gonzalez-Torres – Candy
London galleriet Blain - Southern har fört ihop de berömda konstnärerna Damien Hirst och Felix Gonzalez-Torres tillsammans för "Candy", en utställning som visar upp deras arbete tillsammans för första gången någonsin. Galleriet presenterar målningar från Hirst's "Visual Candy-serien, vid sidan av ett godis verk av Felix Gonzalez-Torres som fungerar som en motvikt till målningarna.
På denna utställningen finns Gonzalez-Torres '"Utan titel", 1992, en unik skulptur gjord av godis individuellt förpackade i olikt färgat cellofan. Rikligt staplade i hörn eller spridda över golvet som glittrande mattor, kan arbetet manifesteras flera gånger i olika former och kan ständigt ändra form genom varje presentation. Även unik, är den typ av arbete så att den kan existera i mer än ett ställe i taget, och det kommer att installeras i tre olika former i galleriet.
Tittarna uppmanas att delta aktivt, fritt välja att beröra, ta eller konsumera godis, delta i en levande och multisensorisk upplevelse. Godis fylls på regelbundet av galleriets personal, för att skapa en dynamisk och varierad ebb och flod. Volymen och formen av arbetet är alltså föränderlig under varje dag.
Gonzalez-Torres beskrev en gång hur godis handlade om att lära sig att "släppa taget", en "vägran att göra en statisk formulär [eller] monolitisk skulptur, till förmån för att försvinna, att ändras, att bli instabil och att ha bräcklig form. Ja, godis innebär att förändringen gör att medel för vår fortsatta existens, att livet i sig är i ett permanent tillstånd av förändring. Linjär tid kollapsar, som tidigare, nuvarande och framtida samexistera inom dessa verk, som har möjlighet att kontinuerligt fyllas på eller att helt enkelt försvinna.
De "Visual Candy" målningar, som gjordes mellan 1993 och 1995, skapades som en direkt replik till en konstkritiker som hade avfärdas Hirst's Spot målningar som "bara visuellt godis". Adresserat till betraktaren på ett medvetet känslomässiga och instinktiva nivå, dessa verk underblåst av deras sprudlande titlar, bland dem "lite kul" (1993) och "Dippy Dappy Dabby" (1993).
Även de till synes abstrakta, målningarna som i själva verket skildrar piller och kan ses som en stiliserad bild av de psykologiska effekterna av glada, humörhöjande drogerna. Hirst beskrev en gång hur, "i varje målning finns en subliminal känsla av obehag ... färgerna skjuter ut så mycket glädje att det är svårt att känna det, men det finns där. . Visual Candy målningarna, trots deras yta av optimism, har en oroande underström av spänning och mörker - född ur en medvetenhet om den oundvikliga låghet som följer efter att man varit hög.
Hirst sa en gång att "konst är om livet -det är inget annat" Det samma kan sägas om Gonzalez-Torres 'arbete, som fint balanserar en utforskning av det personliga livet, relationer och identitet med samhällspolitiska frågor av allmänt och privat utrymme.
På denna utställningen finns Gonzalez-Torres '"Utan titel", 1992, en unik skulptur gjord av godis individuellt förpackade i olikt färgat cellofan. Rikligt staplade i hörn eller spridda över golvet som glittrande mattor, kan arbetet manifesteras flera gånger i olika former och kan ständigt ändra form genom varje presentation. Även unik, är den typ av arbete så att den kan existera i mer än ett ställe i taget, och det kommer att installeras i tre olika former i galleriet.
Tittarna uppmanas att delta aktivt, fritt välja att beröra, ta eller konsumera godis, delta i en levande och multisensorisk upplevelse. Godis fylls på regelbundet av galleriets personal, för att skapa en dynamisk och varierad ebb och flod. Volymen och formen av arbetet är alltså föränderlig under varje dag.
Gonzalez-Torres beskrev en gång hur godis handlade om att lära sig att "släppa taget", en "vägran att göra en statisk formulär [eller] monolitisk skulptur, till förmån för att försvinna, att ändras, att bli instabil och att ha bräcklig form. Ja, godis innebär att förändringen gör att medel för vår fortsatta existens, att livet i sig är i ett permanent tillstånd av förändring. Linjär tid kollapsar, som tidigare, nuvarande och framtida samexistera inom dessa verk, som har möjlighet att kontinuerligt fyllas på eller att helt enkelt försvinna.
De "Visual Candy" målningar, som gjordes mellan 1993 och 1995, skapades som en direkt replik till en konstkritiker som hade avfärdas Hirst's Spot målningar som "bara visuellt godis". Adresserat till betraktaren på ett medvetet känslomässiga och instinktiva nivå, dessa verk underblåst av deras sprudlande titlar, bland dem "lite kul" (1993) och "Dippy Dappy Dabby" (1993).
Även de till synes abstrakta, målningarna som i själva verket skildrar piller och kan ses som en stiliserad bild av de psykologiska effekterna av glada, humörhöjande drogerna. Hirst beskrev en gång hur, "i varje målning finns en subliminal känsla av obehag ... färgerna skjuter ut så mycket glädje att det är svårt att känna det, men det finns där. . Visual Candy målningarna, trots deras yta av optimism, har en oroande underström av spänning och mörker - född ur en medvetenhet om den oundvikliga låghet som följer efter att man varit hög.
Hirst sa en gång att "konst är om livet -det är inget annat" Det samma kan sägas om Gonzalez-Torres 'arbete, som fint balanserar en utforskning av det personliga livet, relationer och identitet med samhällspolitiska frågor av allmänt och privat utrymme.
Kommentarer
Skicka en kommentar