Belgaren Frank Cornelissen är
en av världens mest speciella vinpersonligheter. Det säger alla som har träffat
honom. Och det säger alla som har druckit hans viner.
På ett sätt förkroppsligar han
- med sin entusiasm för vin utan tillsatser och sin obändiga kompromisslöshet -
hela naturvinsrörelsen. Men å andra sidan finns det ingen som jobbar, tänker
och gör vin riktigt som Frank.
På vulkanen Etnas nordsida, på
Sicilien, har Cornelissen byggt upp en samling vinmarker. Målet är att odla vin
helt utan någon form av behandling av rankorna, något som Cornelissen lyckats
med även i svåra årgångar som 2004 och 2005. Skulle vinrankor vara på väg att
dö utesluter han inte att använda lite kopparsulfat.
De allra flesta vinbönder
använder svavel och koppar i olika mängder för att skydda sina vinrankor från
mögel eller mjöldagg. Vissa, speciellt de som är inspirerade av biodynamik,
jobbar med andra sorters preparat – allt från nässelavkok till te gjort på
grapefruktkärnor, för att rädda eller hjälpa sina rankor.
Cornelissen strävar efter att
inte använda någonting. Inte för att göra en poäng, utan helt enkelt för att
han tror att det är så man gör de bästa vinerna. Inga av Cornelissens viner får
några tillsatser av till exempel svavel under hela tiden från uppväxt till
flaska.
- Jag vill göra vin på ett sätt
som låter vinet uttrycka sig självt, säger Cornelissen.
- Inget ska vara frampressat,
inget ska var stört av yttre omständigheter. Beslutet att inte använda svavel
kommer inte av någon religiös ståndpunkt. Det är väldigt enkelt - jag vill ha
maximalt med aromer från växtplatsen in i mitt vin. Därför låter jag mig styras
av logik. I början trodde folk att jag var ute efter ett uråldrigt vinmakande.
Så är det inte. Min källare är klinisk, så pass att vissa tycker jag är helt
galen.
- Men jag vill bara skapa en
steril miljö för vinifieringen, eftersom jag vill låta mina druvor få hjälp av
sina levande jästceller och inte störas av bakterier i källaren. Folk kan
ifrågasätta om det är "naturligt" eller inte, men jag vill skapa ett
gott vin, ett precist vin och ett vin som kan uttrycka sig fritt. Det bästa som
finns är ett vin som utvecklas i glaset. Om jag skulle svavlat eller filtrerat
det, eller pastöriserat det, skulle det ha varit stabilt, men fastlåst i sina
skenor utan möjligheter till utveckling.
När Cornelissens viner en gång,
inför en festival dit han skickat prov som gick vidare till laboratorium,
visade minimala spår av bekämpningsmedel, kunde han spåra dem tillbaka till två
av sina vinodlande grannar. En av dem köpte han upp. Den andra grannen fick ett
erbjudande: Frank och hans anställda kunde tänka sig att sköta om hans
vinmarker, på ett naturligt sätt, så att inget konstigt skulle blåsa runt i
luften.
Förutom det lilla missödet
menar Cornelissen att en av de stora anledningarna till att odla vin där han
gör det, halvvägs upp längs med en vulkan på en ö, är att han inte behöver oroa
sig över en växtplats som är i grunden förstörd av generationer av
bekämpningsmedel. Etna för femton år sedan var inte bara en plats där
vinmarkerna var billiga och stockarna gamla, kulturen kring vinmakande var
också tillräcklig isolerad och traditionell för att inga bekämpningsmedel
någonsin skulle ha använts i delar av området, enligt Cornelissen.
På ett sätt kan man säga att
han har flytt från resten av vinvärlden, för att på egen hand experimentera
fram vad han tror och hoppas kan bli världens bästa viner.
Cornelissen har en klassisk
bakgrund. Hans far var i branschen och far och son började tidigt samla viner
tillsammans. När Frank var 14 köpte han sin första låda Domaine del la Romanée
Conti, med faderns tillåtelse. Varje söndag lagade modern mat medan Frank och
hans far började öppna flaskor, dekantera, diskutera och prova.
Cornelissen började i vuxen
ålder arbeta som vinmäklare och köpte upp gamla källare för att sälja dem
vidare utomlands på auktionsmarknaden. Jobbet gav honom en bred och djup
utbildning i exakt hur världens dyraste viner smakar och uppför sig. Hans smak
drog åt det mer klassiska - strama viner, snarare än de fruktbomber som
dominerade marknaden i slutet av åttiotalet och genom hela nittiotalet. Men
Cornelissen hade inte provat naturligt vin förrän han på en provning med några
vänner i Antwerpen snubblade över en flaska Gramenon.
- Det var riktigt gott, men jag
kunde inte förklara varför. Någon sa att vinet var gjort utan tillsatt svavel.
Den där flaskan bara fastnade i mitt huvud. Jag gick vidare därifrån. En lokal
vinhandlare hade Lapierre och jag började prova mer vin från Beaujolais, även
de lite vildare sakerna, och jag fastnade mer och mer. Där fanns något jag inte
kunde hitta i de vanliga ”stora” vinerna.
- Som provare var jag alltid
mot alla andra. Varje lördag hade jag och några vänner en morgonprovning, innan
kaffet, för att munnen skulle vara alert. Det blev alltid långa diskussioner
och bråk. Och jag stod alltid ensam på den ena sidan.
Efter hand började Cornelissen
tillbringa mer och mer tid i Italien, och närde en dröm om att odla vin själv.
När han kom till Sicilien och området kring Etna och upptäckte vilken unik
terroir man kunde få för väldigt lite pengar i glipan mellan nittio- och
tvåtusental, blev han överlycklig.
- Etna passade så bra in på
allt jag hade önskat mig när jag började drömma om att göra vin. En jordmån med
sandig struktur. En miljö som inte hade förstörts av monokultur, som i
Bourgogne eller Barolo. Unika geologiska förutsättningar. De har en lång
växtcykel, ingen industri att tala om i närheten, och så det torra klimatet med
vind och snö på vintrarna. Allt var så bra! År 2000 var jag och en vän och
letade runt där och fann massor av övergivna vingårdar, med grova, knotiga
vinstockar. Det var uppenbart att de var gamla.
Han fick hjälp av vinodlarna
Calabretta med att hitta en halv hektar, som han började med.
- Jag började utan att veta
något om vinmakande. Jag lyssnade på de som bodde här. En äldre kille visade
mig hur man tar hand om rankorna. Jag läste böcker. Jag träffade andra
producenter som jobbade på samma sätt, som Jean-Pierre Robinot och Patrick
Desplats.
Cornelissen gick ut hårt med
sina första årgångar.
- Det var, vad ska man säga,
min ”intellektuella” fas. Jag vill göra helt extrema terroirviner. Jag var så
trött på frukt efter nittiotalets fruktansvärt överlastade viner, att jag ville
att mina viner bara skulle smaka som flytande sten. Bara mineraler, ingenting
annat. I efterhand kan jag känna att det handlade mer om än idé än om att jobba
i verkligheten. Jag försökte återskapa en tanke jag hade.
En personlighet som Frank
Cornelissen går gärna vidare ganska snabbt. Vinmarkerna har växt ”organiskt”
säger han. Samtidigt vet han inte hur det ska sluta.
- Jag måste kanske börja
erkänna för mig själv att de aldrig kommer att riktigt sluta växa. Jag vet inte
riktigt hur det kommer att sluta men jag löser det på något sätt. Jag tror på
land. Jag tycker om att äga land istället för saker som… hus.
Idag har Cornelissen 18 hektar.
Han drar själv gränsen vid 25. Han odlar också oliver och en del bovete. Olja
produceras redan men brödet är en dröm för framtiden - ett mål om att skapa en
klassisk bondgård i medelhavstraditionen, med vin, olivolja och bröd som
huvudkomponenter.
Över åren mognade både
Cornelissen och hans viner, och medan han började bli lite av en fixstjärna på
den gryende moderna scenen för naturligt vin, började också hans egen
produktion bli mer harmonisk.
- Med åren blev bondelivet som
en terapi för en så otroligt otålig person som mig. Du har gått över kanten och
måste tillbaka. Du börjar liksom gradvis fokusera på vad som händer i området
omkring dig. Jag blev helt enkelt tvungen att att vänta på naturen. Det är
ingen annan som sätter schemat i vinodling. Efter hand blev jag mer intresserad
av att göra ett lite mer drickbart vin och det var så mina enklare tappningar,
Contadino och Susucaro, kom till. Ibland när man kommer hem från en hård dag på
fältet så vill man inte lyssna på Bach. Man vill höra en dum och fantastisk låt
med Madonna.
Samtidigt är Cornelissen
speciell i naturvinsvärlden, som en av en växande skara producenter som vill
göra riktigt stora viner - helt utan tillsatser. Traditionen inom den här
rörelsen har länge byggt på att vinerna framförallt ska vara enkla, raka,
ärliga och drickbara.
Men fler och fler förstår att
de har ansvar för att skapa vår generations klassiker. De flaskor som om tio,
tjugo år kommer att sätta standarden för vad bra vin är.
- Jag kan tycka att det är synd
att så få försöker göra de där fantastiska vinerna som överskuggar allt annat,
säger Cornelissen.
- Jag är övertygad om att det
bästa sättet att göra vin på, även stort vin, är utan tillsatser. Nu har jag
kanske 25 årgångar kvar i mitt liv. Det är inte mycket tid, om man tänker på
att det kommer en fantastisk årgång var åttonde, var tionde år. Jag är inte
stressad. Det som händer händer. Samtidigt känner jag att det inte finns någon
tid att förlora.
Text från www.vinnatur.se
Doften är superhäftig med lite skön rökighet och har toner av vildhallon,
svarta vinbär, vingummi och viol. Smaken är brutalt cool med riviga tannier och
skön syra med spritzighet. Det smakar lite som när man häller vatten på
glödande kol, har ni smakat på det någon gång? Man känner hallon, mogna jordgubbar
och lite rostade linfrön. Jag tycker det passar utmärkt till en fin biff med
vitlöksbuljong, lite färskpotatis, böngroddar och en misoemulsion :-D
Provsmakat av Anders Arena
Kommentarer
Skicka en kommentar